Denna artikel handlar om kvinnors psykosociala hälsa. Inför påståendet "kvinnors psykiska hälsa försämras" behöver man inte leta länge för att hitta belägg som stöder det påståendet. Folkhälsopolitisk rapport 2005, som utfördes av Statens Folkhälsoinstitut anger att psykisk ohälsa är den vanligaste sjukdomen bland kvinnor, efter psykisk ohälsa kommer hjärt- och kärlsjukdomar.

Det totala antalet begågna självmord ökar, och det skrivs ut antidepressiva mediciner som aldrig förr. Särskilt unga kvinnor får i allt högre utsträckning antidepressiva medel. Detta är något som framför allt läkemedelsindustrin tjänar stora pengar på - samtidigt som lösningen för många som får antidepressiva inte är medicinering utan terapi och förebyggande arbete. Jag förnekar inte att vissa faktiskt kan bli hjälpta av medicinering, alla personer är olika och varje situation måste bedömas individuellt. Men det är många med mig som misstänker att utskrivningen av antidepressiva ibland sker rutinartat av läkare som en första och enda åtgärd, utan att grundliga utredningar görs av individens faktiska behov.

Att förebygga ohälsa kan ses som "friskvård" eller "friskarbete" och har dessvärre hamnat i skymundan. Många kvinnor får lida länge i det tysta innan de söker hjälp, och då har problemen ibland förvärrats. Förebyggande arbete handlar om att skapa konstruktiva miljöer och nätverk som reagerar i tid på riskfaktorer som bidrar till ohälsa, vare sig det handlar om psykisk eller fysisk ohälsa. Ofta är själen och kroppen mer intimt sammanlänkade än vad man inom den konventionella svenska sjukvården öppet vill medge. Stress och oro för med sig många olika sjukdomar, allt från magkatarr och magsår till hjärt- och kärlsjukdomar. Man kan i förlängningen dö av sådana följdsjukdomar, särskilt om det drabbar hjärtat. Psykisk ohälsa är alltså något man bör ta på största allvar.

Det är särskilt kvinnor och invandrare som pekas ut i folkhälsopolitisk rapport från 2005. De drabbas oftare av psykisk ohälsa. Anledningen till detta är att de också oftare utsätts för kränkningar. Att bli kränkt är en starkt negativ upplevelse som bland annat kan leda till psykisk ohälsa, depressioner är vanliga bland de som känt sig kränkta, detta uppger självaste generaldirektören för Statens Folkhälsoinstitut till DN i samband med att folkhälsopolitisk rapport offentliggjordes.

Denna insikt från Statens Folkhälsoinstitut är viktig. Detta innebär nämligen också att vi lever i ett samhälle som behandlar hälften av befolkningen, kvinnorna, så pass dåligt att denna population även statistiskt oftare drabbas av psykisk ohälsa. Detta innebär att kränkningarna, mot kvinnor, är systematiska. Jag vågar gå så långt att jag påstår att de är inbyggda i samhällsstrukturen och kulturen. Det går inte en enda dag utan att man i svensk press läser om kvinnor som utsatts för olika typer av grova våldsbrott, olaga hot och kränkningar. Detta gäller då endast de fall som uppmärksammas för att kvinnorna väljer att anmäla det som hänt. Fallen i de stora mörkertalen får vi inte någon upplysning om.

Här är ett stycke tung statistisk fakta: var tredje kvinna i Sverige kommer att eller har redan någon gång i sitt liv upplevt våld och kränkningar som begåtts av en man. Var tredje kvinna. Det är många kvinnor det. Om vi lite slarvigt skulle påstå att kvinnorna utgör c:a 50% av Sveriges totala befolkning, uppgår dessa alltså till 4,5 miljoner, mycket grovt räknat. En tredjedel av dessa är då 1 485 000 personer som kommer att, eller redan har utsatts för misshandel. Det är i princip ungefär lika många som bor i hela Stockholm. Till detta tillkommer alla kvinnor som inte bara kränks eller misshandlas, utan även utsätts för våldtäkter. I en sådan miljö är det inte konstigt om kvinnor i större utsträckning än män drabbas av psykisk ohälsa. Då har jag inte ens tagit upp kulturella normer och värderingar som nedvärderar kvinnor och kränker dem dagligen, fast på ett mer raffinerat och "osynligt" sätt. Det går inte alltid att sätta fingret på förtrycket, men det finns där och vi lever i det. Könsdiskrimineringen börjar ju faktiskt redan innan vi kan prata eller gå, detta kan Liza Marklund och Lotta Snickare intyga och belägga i boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" (en bok som jag varmt rekommenderar till alla).

Ojämställdhet leder till ohälsa, punkt.

Nästa fråga är vad vi kan göra åt saken. Agera i nätverk, bygga upp trygga miljöer, var själv delaktig i förändringsprocessen som på sikt förhoppningsvis gör alla människor, oberoende av kön och hudfärg till jämställda varelser som behandlar varandra med ömsesidig respekt. Det mår vi alla bättre av. Som tur är finns det också gott om studier som säger att känslan av delaktighet och medbestämmande förebygger psykisk ohälsa och andra psykosociala problem. För att vi ska nå dit måste vi hjälpa varandra. Man kan använda ett statsvetentskapligt uttryck: vi måste "pola" makten till varandra. Den som har mycket makt måste dela med sig till de med mindre makt, framför allt måste vi se till att varje individ får makt över sin egen livssituation, kropp och själ. Detta gäller såväl på mikro som makronivå. I det lilla måste var och en se över sina relationer till andra människor. Finns det ingenting i dessa relationer som man skulle kunna förändra till det bättre? Kan man stötta och hjälpa någon som blivit marginaliserad? Det kan räcka med att prata med klasskamraten som ingen vill leka med på rasterna, eller arbetskamraten som verkar vara lite utanför. Ibland räcker det med väldigt lite för att uppnå positiv förändring. Ring polisen om du hör att grannarna bråkar om du misstänker att våld är inblandat. Visa lite civilkurage. Om något känns fel i maggropen är det oftast fel också. Vi måste ta ansvar för varandra. Var tredje kvinna inbegriper ju faktiskt att vi ALLA känner ett flertal kvinnor som statistiskt sett måste ha råkat ut för en misshandel eller kommer att göra det någon gång i framtiden. Det kan vara din syster, fru, dotter, kusin eller bästa kompis. Just därför måste vi bry oss.

Politiskt på makroplan kan vi också visa våra förtroendevalda politiker att det inte är OK att samhället ser ut som det gör idag. Vi kan begära lagstiftning som skyddar utsatta människor. Vi kan även begära sociala revisioner av statliga myndigheter och verk, kommuner och landsting - hur jämställt är det där till exempel? Vad görs för att komma åt problemen?

Dessvärre slutar inte denna fråga i Sverige. Detta är i högsta grad en global fråga. Tumregeln är väl ungefär att ju fattigare ett land är, eller om ett land befinner sig i krig, desto värre utsatta är kvinnorna. Vår solidaritet måste också finnas till för kvinnorna och människorna som har det som värst i världen. Genom engagemang kan man även främja sin egen psykiska hälsa, man slår alltså två flugor i en smäll. Du får hjälpa någon annan och genom det hjälpa dig själv.

Den bästa boten mot kränkningarnas negativa kraft är empati, lyhördhet och engagemang. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra, är något som är så enkelt verkligen så svårt? Det måste ju trots allt vara bättre och billigare än antidepressiva medel och psykofarmaka!

Bild: "The great depression", ett fotografi från 30-talets ekonomiska kris i USA med en fattig, förtvivlad mor.