Recension: Etnoporr

	Kultur		Nöje		Recensioner

Recension: Etnoporr

2008-05-12 På Teatertribunalen spelas Etnoporr upp - en nyskriven pjäs av författaren och aktivisten America Vera-Zavala. Regi står Mellika Melani för. Etnoporr är en medveten, samhällskritisk och samtida berättelse om Aisha som tröttnat massmediernas fabulationer om människorna i förorten. Garanterat fri från spoilers gör Beyan.nets kulturskribent Serhat Daran ett modigt försök att återge magkänslan från föreställningen.

Föreställningen öppnar som en käftsmäll. Sheraye Esfandyari, en av fem i huvudrollen som rebellen Aisha, fångar allas uppmärksamhet med sitt agerande som driver på pjäsen i en rasande fart. Rollbesättningen av Sheraye Esfandyari är mitt i prick. Hennes begåvning lyser rakt igenom under hela föreställningen. De övriga tolkningarna av Aisha görs av Frida Röhl, Astrid Kakuli, Asena Tegmen och Sabina Nader Hormuz.

Aishas dröm är att vinna Idol. Förebilderna är en brokig skara bestående av Angela Davies, Leila Khaled, Madonna och Jennifer Lopez. Men hon bävar för att nagelfaras på grund ut av de fördomsfulla stereotyperna som "invandrare" stämplas med. Aisha slits mellan två världar - den islamofobiska patriarkala verkligheten och drömsamhället.

Parallellt med hennes strävan efter Idoljuryns och svenska folkets uppskattning växer Aishas kamplust för kvinnors frigörelse. Aisha bestämmer sig ganska snabbt för att slå tillbaka mot patriarkatet genom Kvinnors Front för Sexuell och Politisk Revolution (KFSPR).

Trots den närmast klaustrofobiskt lilla teaterlokalen fick Vera-Zevala pjäs en aldrig att känna sig instängd. Hon har inte heller ryggat för att involvera publiken i pjäsen. Vera-Zevalas manus har dessutom en beundransvärd feministisk jävlar anamma.

Etnoporrs svaghet är dock att alla skådespelerskorna inte håller samma höga klass som Esfandyari. Det fanns också en tendens att överspela vissa sekvenser, men det verkade uppskattas av den heterogena publiken. Det och att pjäsen emellanåt var lite ojämn.

När strålkastarljusen slocknade och monologen tystnade var det ingen hejd på applåderna som varade i närmare fem minuter. Publiken var som frälst. Förväntningarna inför föreställningen var skyhöga. När jag sedan vid pjäsens slut trängde mig mellan vimlet av människor infann sig en känsla av eufori. Alla förväntningar hade förverkligats. Etnoporr går inte bara hem - det är en succé.

Serhat Daran