Amanch Ranchber vinner Fair play-pris

	Startsidan		Sverige		Mellanöstern		Världen

2010-01-18 Ikväll tar Amanch Ranchber, medgrundare i Rinkeby-Tensta Internationella Idrottsklubb, emot ett prestigefyllt Fair play-pris under Svenska idrottsgalan 2010.

Ikväll går stapeln av för den årliga Svenska idrottsgalan, som direktsänds på SVT 1 med start 20.00. Sedan 1947 delar Riksidrottsförbundet tillsammans med Svenska sportjournalistförbundet ut ett Fair play-pris som premierar ett gott uppträdande inom idrotten. I år går priset till Rinkeby-Tensta Internationella Idrottsklubb, som ofta och aktivt arbetar med att skapa en trygg verksamhet där medlemmarna känner delaktighet, samtidigt som det sportsliga alltid kommer i första rummet. Klubben bedriver verksamhet för omkring 400 ungdomar i fotboll, handboll, bordtennis och dans.

Bland tidigare pristagare märks Magnus Norman (2001), Kenth Hultqvist (1999), Jörgen Persson (1996), Tommy Svensson och Jonte Sjögren (1994), Stefan Edberg (1992), Pia Sundhage (1991), Tomas Gustafson (1988), Torbjörn Nilsson (1985), Ann-Louise Skoglund (1984), Mats Wilander (1982) Ingemar Stenmark (1976), AIK Ungdomsfotboll 2004.

Beyan.net har ringt upp klubbens ledare och eldsjäl, Amanch Ranchber, för att prata om utmärkelsen.

En klassiker. Hur känns det?
Att få en utmärkelse som denna är en stor ära för mig. Jag hade aldrig kunnat drömma om att vinna det här priset. Det är ett erkännande för hela klubben.

Varför tror du att Rinkeby-Tensta Internationella idrottsklubb får priset?
Vi har på många olika sätt försökt att visa att vi tror på allt vad fair-play innebär. Vår ambition är att få domare och gästande lag att känna sig trygga när dem spelar på vår hemmaplan. För några år sedan hade vi problem med stenkastning mot våra motståndare, men de problemen finns inte kvar. En god atmosfär är viktig för oss. I varje match ger vi domaren en pokal, även när vi är bortalag. Vi vill att domaren alltid ska känna sig trygg.

Kan det faktum att ni ger varje domare en pokal uppfattas fel av andra, exempelvis motståndare eller möjligen domaren själv?
Pokalen är ingen muta. I samband med att pokalen lämnas över räcker vi över något vi kallar för kärleksbrev. Det påminner om en avsiktsförklaring. Vi förklarar att vår avsikt är att spela fotboll, inte att bråka. Det har uppskattats från alla håll. Tryggheten och kulfaktorn är alltid viktigast.

Juryn understryker i sin motivering vikten av att ni lyckats nå ut till flickor som normalt sett inte är aktiva i idrottssammanhang. Hur arbetar ni med det?
Vi har försökt att vara så aktiva som möjligt. Vi har bland annat inlett samarbeten med några skolor för att nå ut till flickor. Vi skickar ut informationsbrev om föreningen till olika familjer i området och sen är förstås ryktet avgörande. När några väl har blivit medlemmar sprider det sig ganska snabbt. Många flickor är intresserade men är osäkra på om dem klarar av det. Vi försöker uppmuntra dem så gott det går.

Ni som vinnare anmäls automatiskt till Comité International pour le Fair Play i Paris som kandidat till "The Pierre de Coubertin International Trophy for Fair Play". Vad tror du om klubbens möjlighet till framgångar där?
Att vi nominerats dit är fantastiskt. Jag hade ingen aning om vidden av Riksidrottsförbundets fair play-pris. Jag har ingen aning om hur konkurrensen ser ut, men det är roligt att vi också får internationell uppmärksamhet. Det är först nu jag insett hur stort det här är.

Du var med och bildade föreningen 2005. Hur har utvecklingen sett ut fram till idag?
Förenigens syfte var redan vid bildandet av den att etablera en säker förening för barn och ungdomar som inte ges plats i andra klubbar. Vi stötte på en del hinder i början. Några försökte sabotera vår tjejfotbollsverksamhet. Några slutade, men vi har hela tiden arbetat med att förankra vår värdegrund, att alla ska känna sig trygga, och efter visst stöd kom flera av dem tillbaka. På några år har föreningens medlemmar stigit från ett tiotal till flera hundra.

Hur ser klubbens framtidsvisioner ut?
Vi vill fortsätta arbeta som vi gjort hittills. Vi vill att Rinkeby blir ett mer attraktivt område, ge barn och ungdomar en sysselsättning och hålla dem borta från kriminalitet.

Klubbens motto lyder: RTIK, klubben där ingen, varken spelare, ledare eller förälder skriker "domarjävel". Hur arbetar ni med att förankra detta hos era medlemmar?
Vi är väldigt tydliga med att ingen, varken spelare eller åskådare, får ropa "domarjävel". Och vi har sluppit det. Det har också domarna insett. Under möten på Stockholms fotbollsförbund berättar domare, som dömt våra matcher, om den goda atmosfär som genomsyrar våra matcher.

Bedriver ni någon vuxenverksamhet?
Det är svårt, speciellt med damlag. Vi hade ett herrlag en gång, men vissa betedde sig illa och var farliga för klubbens rykte, så vi bestämde oss för att lägga ner laget. De som betedde sig illa fick gå. Vi har uppmuntrat de andra spelarna att arbeta som ledare i vår barn- och ungdomsverksamhet. Det arbetet har fallit väl ut. Förutom ledare blir dem också förebilder för ungdomarna.

Ordet "Internationell" används i klubbens namn. Ni är tydliga om att alla, oavsett bakgrund, är välkomna i er klubb. På er hemsida skriver ni mycket om integrationsbefrämjande arbeten. Är klubben mångkulturell, och vad innebär det för er verksamhet?
Säg ett land så säger jag en medlem från det landet. Hela tiden uppstår interkulturella möten, något som jag tror stimulerar ungdomarnas förståelse för allas lika värde, även om man inte kommer från samma land eller del av världen.

Har du några avslutande ord du vill framföra?
Vi i RTIIK är väldigt stolta över den här utmärkelsen. Vi hoppas att vår önskan om att få ett tak byggt över Rinkeby bollplan blir hörd. Det skulle underlätta vår situation och förmodligen stimulera hela Rinkebys utveckling.

Aras Lindh
aras.lindh@beyan.net